Några texter i typisk EvaEmma-stajl!

Drömmannen är ovärderlig

Läser att den första Stålmannen-tidningen kostar mer än sju miljoner dollars idag, och minns plötsligt hur hooked jag var på de där Stålmannenfilmerna med Christopher Reeves under en sömnlös tid i Norrbotten för flera år sedan.
Det var i samband med att han dog vill jag minnas. (Skådisen alltså, själva Stålmannen är ju odödlig.)
Jag hade skola och jobb hela dagarna och kvällarna, och på nätterna såg jag hjältarnas hjälte rädda Lois Lane gång på gång, utan att med en min antyda att hennes attityd och liksom originella livsstil var lite påfrestande.
Kollade en av filmerna igen i somras, och fann att just Lois Lane är en av filmvärldens genom tiderna ballaste hjältinnor.
Man skulle kunna tro att hon bara är ett litet våp liksom, som måste räddas hela tiden, men så är det verkligen inte.
Tvärtom, Lois Lane är en skärpt och självständig person, och det är därför hon inte faller för tönten Clark Kent utan bara för den flygande, artiga killen med svällande biceps.
Hon nöjer sig liksom inte med någon nobody som bara “Åh Lois vad jobbigt det är att du är en kvinna med ett eget liv och en egen vilja och bara jobbar hela tiden, jag skulle tycka om dig mycket mer om du var en vanlig tjej med ett vanligt jobb”, utan kastar sig hellre ensam ut i verkligheten, för att kunna ta in alltihop LAJV och alltid ha det så kul och spännande som möjligt, samtidigt som hon gör världen lite bättre med hjälp av sin skrivkonst.
Och Stålmannen!
Hur han räddar henne!
Inte nedlåtande och liksom grinigt, för att han måste, utan högst respektfullt och renodlat hjälpsamt.
Det finns en scen i en av filmerna, i vilken Lois Lane har trillat ur en kraschad helikopter och hänger fast med ena armen om dess rotorblad på toppen av en skyskrapa, och Stålmannen så påpassligt plötsligt finns vid hennes sida och rycker upp henne, alldeles innan hela helikoptern rasar ned i marken.
Han frågar inte varför hon fattade beslut om att vara med i en helikopterolycka, påtalar inte det okvinnliga och själviska i att flänga runt som hon gör, utan tar henne i sin famn och flyger henne till tryggheten innan han bjuppar på ett very sexy leende och säger att han hoppas att incidenten inte har gjort henne flygrädd.
-After all, it is the safest way to travel, avslutar han innan han flaxar iväg över hustaken, och mitt hjärta brister över att han inte finns i verkligheten.
Jag skulle lätt betala mer än sju miljoner dollars för honom.
Inte för att jag är ett osjälvständigt våp, utan för att jag gillar att flyga, bland annat.

Erkänn, ni fattar inte heller!

Ikväll har jag och en vän varit på modern balett.
Vi fattade ingenting.
Möjligen handlade föreställningen om havet, annars kanske om något helt annat.
Men vi hade kul ändå, i all vår blonda ovetskap.
Jag började fundera på att jag lätt skulle kunna inbilla vem som helst att jag är en professionell modern dansare.
Det enda som skulle kunna avslöja mig är min inte tillräckligt seniga och beniga kropp.
Om jag döljer den i lite baggy kläder, sträcker på min rygg så att den nästan knäcks bakåt, hoppar jämfota några gånger, vevar med armarna och sedan slänger mig på golvet och rullar runt en stund, kan jag med dödsseriöst ansiktsuttryck säga att det där var en egen koreografi på temat avsked.
Ingen skulle kunna se skillnad på mig och någon som har ägnat hela sitt liv åt att lära sig den ädla konsten modern balett, jag är helt säker.
Hemligheten är häftiga, ryckiga, oväntade rörelser i ett osammanhängande mönster och att ofta liksom vika ihop sig i olika obekväma poser och stå stilla en stund.
Nästa gång någon frågar vad jag jobbar med och jag inte har lust att förklara (det har jag nästan aldrig) ska jag påstå att jag har vigt mitt liv åt den moderna dansen, denna ljuvliga uttrycksform som alla som inte vill verka dumma påstår att de förstår och blir djupt berörda av.

Ett relations-cv

För ett tag sedan kom jag på en grej som jag verkligen tycker att alla människor borde ha, och dela ut kopior på till alla potentiella dejter.
Ett relations-cv.
Precis som man kan visa upp en lista på sina tidigare arbetsgivare för någon som man söker jobb hos borde man redovisa sina tidigare förehavanden för en eventuell ny partner.
Jag tänker mig första dejten mer som en anställningsintervju än något annat, där man hälsar artigt och tar emot den andres mapp innehållande cv-papperen.
-Jag ser att du levde i ett längre förhållande mellan 2004 och 2006, vad var det som fick dig att trivas i det?
-Jag upplevde att samarbetet fungerade bra och att det var utvecklande för mig, men sedan fann jag något som kändes mer rätt och flyttade vidare dit.
-Du fann alltså ett nytt engagemang innan du avslutade det tidigare i det fallet?
-Ja, jo, det kan man väl säga…
-Det är självklart inget som vi ser särskilt positivt på inom mitt verksamhetsområde… Men jag ser att du blev brutalt dumpad för ett par månader sedan, vad var det som hände då?
-Nja, alltså jag upplevde att vi hade lite olika syn på vad min konsultverksamhet skulle innebära, så det låg väl egentligen i bådas intresse att avsluta det hela…
-Du har med andra ord viss vana vid att jobba med psychotejejer?
-Ja, det kan man säga, jag har dessutom specialkunskaper inom matlagning, makeupsex och att visa särskild varsamhet vid känsliga perioder i månadscykeln.
Så kan man ju diskutera en provanställning liksom, med utgångspunkt i kandidatens tidigare erfarenheter.
Så att man vet vad det är man har att jobba med, typ.
Mitt relations-cv är ganska kort, och jag har inte jättebra referenser, men jag är ganska snygg när jag anstränger mig, och det kan verka till min fördel.

Erica Jong: Never cut funny!

Jag hade den stora äran att träffa Erica Jong igår.
Hon är i Sverige för att göra en massa intervjuer i samband med nya upplagan av “Rädd att flyga”, och eftersom jag har beundrat hennes mod och liksom lågmält kaxiga stil sedan jag läste just den boken för första gången (jag var sexton år och blev skräckslagen) passade jag på att bevista hennes framträdande på Kulturhusets öppna författarscen.
Hon var skitrolig on stage.
Och hon verkar otroligt smart.
Bland annat sa hon att den värsta tiden i en människas liv är den mellan 20 och 30 (tiden när hon själv skrev den mest kända av sina böcker), när man inte vet någonting om sig själv eller hur allt kommer att bli,
-Ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka till den tiden, som var totalt kaos, och säga “ta det lugnt, allt blir bättre med åldern”. Hur fruktansvärt det än är att se sig själv åldras utseendemässigt finns det ingenting som går upp mot det omdöme som kommer med åldern. Man lär sig att fatta bättre beslut, väljer annorlunda och vågar lita mer på sig själv.
Hon berättade också att sitt bästa knep för att lyckas med sitt skrivande är att låtsas att ingen kommer att läsa, och skriva det som man tror att man kommer att bli galen om man inte skriver ned.
-Jag förutsätter alltid, räknar med att folk kommer att förlöjliga mig och göra sig lustiga över det jag skriver, men jag tänker också på att jag skriver uppriktigt av en anledning: att människor ska kunna identifiera sig med det jag berättar och känna sig mindre ensamma. People need stories to learn about themselves.
Erica fick frågor om sitt privatliv, hur hennes familj hanterar faktumet att hon skriver självbiografiskt, och på ett väldigt odramatiskt sätt berättade hon om när hennes syster framträdde offentligt för att tala om hur illa hon tyckte om Ericas skrivande, och att hennes mamma brukade säga att dotterns skrivande skulle ta livet av henne.
-Men det var inte första gången jag förstod att det finns crazy people i min familj, det har jag vetat jättelänge. Och jag fortsätter att skriva och fortsätter att umgås med min familj. Jag vet inte riktigt hur det fungerar, men fungerar på något sätt gör det ju uppenbarligen…
När bestsellerförfattaren pressades på detaljer ur sitt eget sexliv talade hon om att hon kan tycka att det är störande att bli ständigt förknippad med sex och sedd som en författare som skriver enbart om sex.
-Om man läser mina böcker av den anledningen, för att man har hört att jag gör det, blir man ju besviken. Särskilt eftersom de flesta sexuella situationer som jag skriver om är ganska awkward och misslyckade.
-Du gick i säng med Martha Stewarts man i Frankfurt!
-Ja. I Frankfurt händer saker som inte händer någon anan stans. Och det var ett misstag…
-De flesta skulle nog inte ha valt att berätta om det i en bok, varför gjorde du det?
-Misstag är roliga. I alla fall så småningom. Man ska aldrig censurera sådant som är roligt. Never cut funny!
Erica Jongs feministiska sida genomsyrade hela framträdandet, och eftersom publiken bestod av i runda slängar 90% kvinnor fick hon applåder för sina uttalanden om att det alltid har varit och fortfarande är svårt för kvinnor att känna sig hemma i litteraturen erftersom de (vi) förringas och inte blir tagna på allvar som män som skriver om män blir.
På en direkt fråga om vad hon anser om genren chicklitt som vuxit sig stark på senare år svarade hon efter en sekunds betänketid att hon personligen inte har något emot “den typen av böcker” men att det är synd att kvinnor ska nischas på det sättet.
Jag upplevde det som ett smidigt sätt att markera att hon ser sig själv som en betydligt mer värdig yrkeskvinna än de yngre kvinns som berättar samtida stories om brudar för brudar. (Och det är ju ganska typiskt för en feministtant, att tala om hur kvinnor borde vara och vad vi ska och inte ska göra.)
I vilket fall som helst blev jag på gott humör och inspirerad av att se the woman, the myth, the concept så att säga LAJV, det var verkligen upplyftande.